Underkläder

Kvinnors underkläder

I Sverige och övriga västvärlden var särken den vanligaste form av kvinnliga underkläder under medeltiden. Den kunde användas som både över- och underplagg på samma gång; ofta lämnades övre delen synlig medan den undre doldes av kjolen. Hängselsärken var däremot ett rent underplagg och skilde sig genom att ha axelband i stället för ärmar.

Under senare delen av 1400-talet kom underkläder i form av styvade underkjolar, så kallade vertugaler eller styvkjolar, vars främsta funktion var att stödja ytterkjolens sköra eller tunga tyger, samt att öka rörelsefriheten genom att hålla ut kjolen från benen. Denna typ av styvade underkläder hölls sig kvar i modet i flera hundra år och gav sedermera upphov till 1700-talets panier och 1800-talets krinolin. Ett annat välkänt underklädesplagg, korsetten, kom också i bruk under 1500-talet. I likhet med de styvade underkjolarna, var dess ursprungliga funktion att ge stöd åt dräkter med tunga och sköra tyger. De var raka tubformade korsetter som plattade till bysten och jämnade ut formerna och väldigt olika de formförstärkande underkläder som vi känner igen från den viktorianska eran, och som idag vanligen förknippas med ordet korsett.

Kyskhetsbälten brukar förknippas med de medeltida korstågen, då enligt sägnerna svartsjuka korsfarare skall ha påtvingat sina fruar denna form av låsbara underkläder. Skriftliga belägg finns från 1405 om att kvinnor i Florens skall ha burit kyskhetsbälten och de omtalas också under 1500- och 1600-talen. Några exemplar av dessa märkliga underkläder finns bevarade i olika museer men det har starkt ifrågasatts om de någonsin varit i bruk eftersom de flesta av dem är så grovt smidda att de måste ha varit praktiskt taget omöjliga att bära. Däremot finns det, från senare tid, kyskhetsbälten av läder som kan ha varit funktionsdugliga, något som också stöds av rättsfall från 1700- och 1800-talen.

Mäns underkläder

Männens underkläder bestod av brokar, vilka i praktiken var en form av enkla knälånga shorts, och skjortor. Brokarna hölls upp med hjälp av ett bälte, ett så kallat brokabälte, i vilket de enskilda benbeklädnaderna, hosorna, också fästes. Under renässansen blev hosorna tightare och kom att likna dagens kroppsnära knästrumpor. De blev även allt kortare i takt med att brokarna blev längre och kom i många fall att bäras utan ytterkläder, och i och med det blev de mer ytterkläder än underkläder. På 1400-talet kom brokarna att förses med en så kallad blygdkapsel som täckte skrevet. Från början bestod denna underklädesdetalj av ett löst tygstycke som fästes med snörning eller knappar. Denna lilla finess gjorde att bäraren kunde uträtta sina behov utan att behöva ta av sig underkläderna. Soldatdräkternas blygdkapslar utgjorde skydd för bärarens ädlare delar och var tillverkade i läder eller metall och blev därmed en mycket framträdande detalj. Detta utvecklade sig under 1500-talet till ett underklädesmode med allt mer sofistikerade, större och mer utmanande modeller.

Henry VIII av England tillskrivs av många äran av att ha gett upphov till modet med dessa stora framträdande detaljer i underkläderna. Det finns två teorier till varför hans blygdkapsel blev allt större med tiden. Den första är att han, liksom många andra under samma tid, led av könssjukdomen syfilis och att underkläderna helt enkelt stoppades med lindor indränkta med medikamenter för att lindra symptomen. En alternativ förklaring är att han helt enkelt stoppade sina underkläder för att framstå som mer potent och viril.

Det här inlägget publicerades torsdag 19 april, 2007 kl. 3:14 i om underkläder, allmänt om underkläder, låsbara underkläder, mäns underkläder, kvinnors underkläder, korsetter, kyskhetsbälte, medeltidens underkläder, blygdkapsel. Du kan följa kommentarer genom RSS 2.0. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen webbplats.